Barnförbjudet

Jag måste backa lite.

JAG MENAR INTE ATT DET ÄR OK ATT FLIRTA MED ÄLDRE NÄR MAN ÄR UNG OCH ATT ALLA NU SKA BÖRJA GÖRA DET BARA FÖR ATT JAG GJORDE DET, IBLAND.

För helst vill jag skriva att jag inte var så utstuderad att jag flirtade medvetet.

Men det kanske jag gjorde. Minns iaf gympavikarien när jag gick i sexan, han var snygg. Skäms fortfarande när jag tänker på att han så klart fattade att jag var en skitunge, långt före jag kom på sanningen.

Och sen i London dit jag flyttade när jag var 16. Alla i England flirtar hela tiden, på ett ganska lättsamt vis. Det är inte ens sexigt! Folk blir mest glada av det.
Sexuella anspelningar som är vidriga kallar jag inte för flirta.

Men i ungdomsboken jag skrev om igår, Repetitonen av Eleanor Catton, är problemet att man inte riktigt vet om en 13-årig elev på en flickskola haft sex med läraren Mr Saladin.

Så medan de vuxna, lärare, föräldrar är skräckslagna är de andra tjejerna på skolan avundsjuka. Sant, iaf i boken. Hon, Victoria, har ju kanske gjort DET som de flesta andra funderar på. Poängen var att tjejerna såg sig själva som sexuella varelser, inte minderåriga.

När jag var 17 och läste Nabokovs Lolita tyckte jag att det var förnedrande att unga tjejer diskuterades som om de var viljelösa barn. Idag tänker jag lite annorlunda.

Men frågan som kom upp när vi diskuterade Repetitionen, var ungefär för vem är det mest förfärligt att en ung tjej har sex med en äldre man. Så ibland när man blir skyddad från nåt vet man inte ens att det är det man vill bli.

Känns som om jag trasslade in mig ännu värre nu... "Du mamma" sa just Tonåringen som spanade in min skärm, "blogginlägg är inte romaner. De ska vara korta."

Aha.

Scones och anorexia

Anneli Alhanko i Svansjön


Om man bor i London bara en alldeles ganska kort stund lär man sig att äta gurksnittar och scones uppbullade på kaktorn. Det kallas kultur.

Böcker är också kultur. Och att vara tillsammans. I LA i julas hyllade vi amerikansk kultur och shoppade nästan bara. Allt vi människor gör som på något sätt klistrar guldkant på tillvaron är kultur.

Fast kulturen har en baksida. Såg Black Swan igår, med Nathalie Portman men balett är egentligen helt galet.

Som ballerina ska du vara så smal som bara möjligt utan att gå sönder, men fortfarande ofattbar stark. Ballerinor har fysik motsvarade elitidrottare.

Men ok, det här med anorexia då? I filmen spyr Nina även när magen är tom. Balansen är livsfarlig, så fort självsvält går så långt att man förlorar musklerna orkar man inte dansa.

Och ändå hyllar vi balettens skönhetsideal, jag med. Det är inte klokt. Jag såg Anneli Alhanko dansa Manon när jag var 14 och ville vara som hon. AA var ändå ett skönt ideal och idag känner jag henne något lite grann. Häftigt!

Tack och lov hade jag fel kropp för just balett. Och min egen dotter, tog henne ur balettskolan när tjejerna började mobba varandra i omklädningsrummet.

Trodde det här skulle handla om Blogg & Marmelad som jag var på igår, när vi fick diskutera den helt magiskt bra boken Repetitionen av Eleanor Catton om kanske-sex mellan en 13-årig tjej på en flickskola och hennes lärare.

När jag var 12, 15, 17 flirtade jag vilt med lärare. Jag visste inte att det var förbjudet, åt andra hållet, för min skull. Hade jag brytt mig om jag fått napp? Vet inte. Missförstå mig rätt, tror på kärlek mellan människor med goda intentioner som älskar varandra. Blir verkligen galet upprörd av utnyttjande.

Men då, jag tänkte alls inte så om jag gillade nån. Hur tänker ni?
Mejla på kontakt@linaforss.com

Men ändå, balett är inte bara finkultur, det är framförallt kul. Gå och kolla om ni aldrig har varit!

Bara sol hos mig

Vägen till framgång.


Vad ska jag skriva?

Att agenterna blev lyckliga av alla mina skrivplaner?

Att de bjöd på god sallad från Bluberry och kramade mig så jag blev alldeles varm i hela kroppen och sa att de tror jättemycket på min romanserie om en svensk modeägarfamilj baserad på Shakespearedramer, de allra mest intrigiga?

Att det danska förlaget som läser Kär i kärleken just nu inte ville släppa den och tyckte att omslaget var så himla fint? Eller om det var det norska?

Att de vill att jag ska skriva fort och mycket hela tiden?

Att de vill läsa boken om Turk&Timotej jättesnart, så fort vi bara har skrivit färdigt?

Att det hände något fint igår som egentligen inte spelar någon roll för att det inte betyder något för någon annan än mig, jag som blev så himla glad? (Var det där ens en mening?)

Att jag fick mejl från en 23-årig cool tjej som är rockartist i LA och presenterar sig som det och ballare, modigare, starkare kan det inte bli?

Att jag gillar Alexandra Hummingsons musik och vi ska ses?
Att hon komponerar musiken till Crown Princess- the musical?

Att vi sågs på bloggreleasen för Sanningen om Alice och att jag har bestämt mig för att lära känna två nya människor så fort jag går ut?

Att det doftade vår i luften igår?

Att det inte gör nåt att det är iskallt?

The Queen of hardrock

Ingentingdag!

Solnedgång över Venice Beach. Kanske dit jag ska åka idag?

Tar fram mjölken ur kylskåpet, ställer tillbaka den igen. Gröten ser ännu äckligare ut än vanligt, trots de fina små bären som jag gömt i den. Dagen till ära la jag dem under havregrynen. Visste från början att nä, jag vill inte ha.

Orkar inte lyssna på radion.

Stirrar på skärmen. Skriva? En bok?

Inte det heller. Fast jag måste. Det borde vara olagligt att ha så mycket att göra. Har försökt att inte sova för att hinna med.

Och ändå är jag glad, nästan jämt. Varför, för att jag är hjärnskadad?

Men inte idag. Tackade just nej till en lunch på ett segelfartyg där deckarförfattaren Ann Rosman kommer att berätta om sitt seglar och författarliv på Marstrand. Det låter salt och friskt och vackert.

Jag älskar Marstrand. En gång var jag på en bal på Såsen (Societetshuset). Var 19. Var kär i en kille, gjorde ALLT i ett tornrum med utsikt över det åskgrå havet och de mjuka klipporna. Inte för att han nånsin hördes av igen. Dagen efter gick jag och min hund Leffe runt hela ön.
(Leffe var en korsning mellan en tibetansk vattenråtta och en norsk tiger. Han är med i Vildängel och jag har honom tatuerad på min axel men det är en annan historia.)

URST har Niklas lärt mig att det heter i böcker/film. Unresolved sexual tension. Så fort berörda parter har legat med varandra är spänningen borta. Men jag gillar Marstrand ändå, kanske ännu mer just därför.

Tillbaka till gröten. Äta, skriva ett kapitel, gå på agentlunch och tänka framåt och kreativt.

Jaha.

Another day in paradise

Och kolla Urban Dictionary, coolaste stället att hänga på.

Äventyrslusta!

Det låg en tiger på Johan Ernst Nilssons sovrumsgolv. Högst upp under takåsarna där jag var på lunch igår. Jag och 30-40 andra. Natalie Schuterman var där, det kändes helt overkligt, nästan som om hon bara är en människa i Solsidan (Mickan i Solsidan köper BARA sina kläder där).

Johan däremot, världsberömd äventyrare gick omkring i sin randiga strumpfötter, log ett solbränt leende och lärde ut kloka saker från sina resor jorden runt.


Som att man inte ska bli osams med en kannibalhövding.

Så när kanninbalhövdingen i Nya Guinea hade ordnat bröllopsfest för Johan och hans ena dotter sa Johan att i klanen Sverige som han kommer ifrån, får man bara gifta sig med 5 kvinnor och hans kvot var redan fylld.

Införstått att det var en nödlögn. Johan har ingen tjej, hans förra räknade ut att han sovit 1600 nätter i tält i sitt liv. Och en gjorde enligt ryktet slut med honom när han stod 6000 meter upp på ett berg. Not so nice. För om det är något Johan gillar att göra så är det det omöjliga.

Allt är möjligt, säger han, det omöjliga tar bara längre tid.

Så om man har klättrat uppför det där berget vill man kanske inte bli dumpad just då, när man är on top of the world, i dubbel bemärkelse.

Varför kallar du det The Last Great Expedition? frågade jag.
För att ingen har gjort det här förut, tagit sig från Nordpolen till Sydpolen för egen maskin, det är den största expeditionen nånsin, sa han. Så jag vågar vara lite kaxig.
Och för att jag vill åka hem och gifta mig sen.

Hade jag varit 17 el 27 el 37 hade jag nog blivit jättekär i Johan. Nu tyckte jag fin våning du har, tack för den goda lunchen från Pontus, spännande äventyr, hejdå ha det så kul.

Istället gick Katerina Janouch och jag ut i vårsolen, pratade ungdomsboksskriv, var uppe på Vulkan Förlag där jag demonstrerade plankan tills vi blev utslängda. Tittade på smink, valde ut klänningar åt varandra på H&M, köpte likadana schampon på Åhléns.

Väldigt väldigt spännande att göra tjejiga grejer, det har jag inte gjort sen jag var, eh tjej.

Andra sidan

Min mamma dog när jag var 24. Då hade hon varit sjuk i 4-5 år, vet inte så noga. Minnet suddar ut de värsta skarvarna.

Idag såg jag Charlie St.Cloud med Zac Efron. Den var lite kitchigt filmad med softade närbilder och extraglödande solnedgångar à la 50-tal. Zac, gillar allt med honom faktiskt, rörde sig i gränslandet mellan de levande och döda, ni vet den där vackra platsen där våra skyddsänglar bor.

Grejen var att Zac/Charlie inte kunde släppa taget om sin döda lillebror, och såklart, inte levde nåt särskilt bra liv. Tills han träffade Tess. Då skruvades filmen till och Zac fick magic powers, fast underbart vackra och fina.

JAG ÄLSKAR SÅNA FILMER.

Jag älskar verkligheter som rör sig på parallela plan. Som Inception. Wow.
Historien var på 4 el 5 nivåer samtidigt.

Men iaf. När mamma dog frågade en bekymrad kompis om jag alltid skulle ha kvar mammas namnskylt på dörren till hennes våning. Vad hon menade var - när skulle jag släppa taget?

Jag vet när det hände. Såg filmen Truly Madly Deeply om en man som dör, men på Andra Sidan börjar han härja runt som uteliggare. Varje natt besöker han sin ledsna fru, som blir rörande lycklig, för det finaste som finns är att få kontakt med den du har förlorat. Men sen börjar den döda mannen ta med sig sina döda lodispolare hem till henne på fest. Natt efter natt, till hon ger upp på honom.

Släpper taget. Låter de döda vandra vidare och återgår själv till att leva här och nu.
Då förstod jag. Numera ligger mammas saker i en välförsluten låda. Namnskylten högst upp.

Flummigt? Jag har varit hos medier och mött min mamma, till och med i TV, Möte med det okända. Måste hitta klippet, fniss, det går i repris ibland.

Filmnördsextramaterial: Det här var den andra filmen där Kim Basinger spelar mamma till barn som dödas i en bilolycka, där däcken ställts om för tidigt inför en vänstersväng, så bilen blivit påkörd och puttats ut i mötande körfält. Första filmen hette The door in the floor och bygger på en roman av John Irving.

Åh, jag har fortfarande inte letat efter mitt körkort.

Sexscener!

Dita von Teese

Burlesque

Omslagsgfotografering, Tidningen Z, Lina i korsett, nätstrumpor, svart hatt, höga klackar, stor fet cigarr mellan röda läppar.

Och inne i tidningen hade någon viskat om mig, nån i korridorerna på det galna Z-Radio där jag jobbade och hade ett sexprogram. ETT, innan det las ner. Världen var inte redo.

(Redaktionen på P3 Populär läste om det här i Hallonbäcken och tyckte att det var så roligt att jag fick komma dit och berätta hela scenen högt i radion.)

Men iaf, nån sa att jag "gick på allt". Det gör jag, nästan varenda grej jag blir bjuden på. För att det är så kul!

I fredags hade Skrivarmamma författartupperwareparty för Simona Ahrnstedt som skriver Romance. Romance är största genren i USA och Simona har sålts till massor av länder. MEN, sa hon, "det är jättesvårt att skriva sex. Det kan ta en hel vecka att få till en scen.

Inte för mig. Jag skriver en sexscen i ett jehu, för om jag inte gör det kommer jag att svimma. Jag andas ju inte medan jag skriver.

Vi talade om det här, försäljningschefen på Damm Förlag och Simona och jag, om hur man skriver bra sex i ungdomsböcker. Snälla, mejla mig och tyck till. Min mejladress, gå via www.linaforss.com tills jag har snickrat till den här sidan. Tack!

Om jag läser Romance? Lina 17 år gick IB i London och Oxford. Vi hade galna litteraturlistor, hela världens klassiker och sen analys. Jag älskade det och blev totalt utpumpad! Så efter varje termin köpte jag en Barbara Cartland. Hon har skrivit 700 böcker. Kvinna möter man, besvär uppstår, problemet löses, L<3VE.

Bara en trist grej med Barbara Cartland. Hon skrev inga rejäla sexscener ...