Magic, såklart, jag är ju i London!

Det börjar på Victoria Station, här går tåget till Hogwarts. NEEEEJ, det går från King's Cross.
Men ändå!
Där är han ju!
- killen i min bok, The Big Issue-försäljaren som Timmy talar med på väg till skolan.

Jag köper en tidning, han berättar sin master-plan för hur bra livet ska bli.
Han sover på våning minus-5 i ett parkeringsgarage, duschar i en kyrka, håller sig undan polisen som inte vill att han ska tigga.

Inga droger, lite weed när han var yngre, nu är han 22.
För han har slutat hänga med sina rejv-kompisar, han har inte tid och deras tankar påverkar honom.
London är inte bara fattigdom och djup recession, det är julfesttid också. Alla önskar varandra lycka och välgång.

Vi skakar hand och jag går en bit men Modesty Blaise-väskan är tung.
Vinkar in en taxi som stannar - eh, precis utanför huset där jag och pappa bodde.
Och mamma.
Huset jag skriver om just nu.
29, Eccleston St.

Taxin kör inte Kings Rd, natural choice, nä han - svänger in på MINA gator.
Sprimont Pl. och Elystan Pl. - SOM JAG OCKSÅ SKRIVER OM I Tro, hopp eller kärlek?
Boken jag blev klar med igår.

Sydney House Hotel.
Rummet, åh vad fint, ett rum med utsikt och balkong, ifall ni vill sitta ute, sa portiern.
Såklart jag vill!

Min kille låg jämt med andra och vår kompis dog i aids trots att man sa att det inte fanns.

Bilder på Skugge och mig. Och de andra också.

Magnus Zaar, författare till Den nakne ambassadören som jag läser NU!

Hängivna vänner och fans till Magnus och skumt sköna Brådis som falsettsjöng unplugged iklädd riddarmantel och trasig linne.


Inte så att jag kunde föra statistik, men uppenbart var det. Eller, är det.
Jag var ung och dum, han var snygg och ännu dummare, och så var han dansare till La Toyah Jackson.
Dessutom ägde hans pappa ett hus vid Victoriasjön i Uganda, där en scen ur filmen Mississipi Masala med Denzel Washington spelades in.

Precis så som jag ville bo. Afrikaromantiker.

Hur gör man slut med en sån kille?

Fast det blev lite ofrånkomligt när han flyttade tillbaka till Uganda och jag till Sverige och han inte hade nån telefon. 1993, no fb.

Så jag åkte dit, låg så mycket som vi bara kunde för att samla kroppsminnen, förälskade mig i den röda jorden och åkte hem igen.

18 år senare är jag gift med Kongomannen.
Som just när jag står och lyssnar till coola Magnus Zaar ringer från Uganda.
Medan Magnus på sin releasefest för sin superspännande bok Den nakne ambassadörenberättar om sitt liv i Uganda.
Och om boken som utspelar sig i det påhittade landet Östkongo.
Östkongo som måste ligga i närheten av det östra Kongo där min man är guldgrävare.

Världen är väldigt liten. Väldigt väldigt liten.

Och just idag googlade jag lite på min gamla kille men jag tror att han är död. Han levde hårt och när jag var i Uganda dog en kompis till oss från London i aids, fast då kallade de det malaria för aids ansågs fortfarande skamligt och som nåt som inte fanns.
Jag fick inte hänga med på begravningen för att jag var för - vit.

Sen dess har Ugandas aidsbekämpning funkat nästan bäst i Afrika.

AIA skriver Kongomannen på Skypen. Africa is Africa.

Snart dags att åka tillbaka. Inatt drömde jag igen att jag kramade ett lejon.

Skrivtips: Glöm inget, tänk att alla upplevelser och betraktelser är lika mycket värda. Livet rör sig i små små cirklar och en dag förstår du sambanden och vill skriva om dem. Gör det!

Already gone med Penelope Cruz i London

Egentligen är jag på Mallorca.
Instängd på mitt rum med utsikt över bukten.
Går bara ner för att hämta te och gröna bondbönor att tugga på.
Ibland tittar pappa in och berättar en rolig historia.
Sjunger en sång som jag spelar in.
Så skriver jag. Skriver och skriver i tio timmar, elva, tolv.
Åker in till stan i höstmörkret, köper vit nougat till pappa och går på bio.
Oftast Woody Allen och helst nåt med Penelope Cruz som pappa är kär i.
Jag är kär i känslan.
Skymningen över ön.
Tystnaden i hamnen.
Att vara ensam i mitt manus och inte hitta ut.
- Hallå mamma, är du ärg? frågar LillaH och knackar på min axel.
- Va?
För jag är inte ens här den här veckan.
Lämning på måndag.

Oiii, ska bara göra 1 1/2 dygn i London först.

It's a hard life but Ive got to do it ...

Btw, hänger du med till London imorgon, bor på Hilton, dinner, spa, jag jobbar, du gör vad du vill? skrev Kongomannen på Skype.
Tror ni jag sa nä?
Nä.

Het sommarnatt med låtlista

Jag var nog 19.

Var med mamma på landet, ekarna var så gröna och jag jobbade med inträdesprovet till konstskolan i London. Hade gjort en skum ansiktsbehandling hos en brud i Rågsved och kunde inte gå ut. Först efter fyra dagar skulle ansiktet bli fint.

Då skulle jag ut i natten. Sturecompagniet i juli. Hade bestämt att träffa en skitsnygg kille, ses där nån gång under natten. Vi var inte tillsammans, hade testat det i nian men vi funkade inte så.

Vi bara låg. Jag tror att han är Filip i boken jag skriver nu.

Så jag hade nya svarta jeans och inga trosor under och kände mig hetare en hetast och dansade mig svettig och ivrig så huvudet for och inget spelade nån roll.

Och när de stängde gick vi hem till honom nånstans vid Kungsholmsstrand. Vet inte så noga. Gjorde allt det där men fnissade rätt mycket för hans rumskamrat sa åt oss att vara tysta. Det gick ju inte att vara!

Lämnade honom när han sov, alldeles ljust var det ute.

Ser honom ibland.

Hetta

Ett annat liv?

Flyttgubbarna kommer snart. Jag ska bara göra det sista. Göra rätt?

Hade krupit ur mitt eget skal igår om jag kunnat, våndades så inget kunde rädda mig.
Inte att lämna huset, på dagen 15 år senare, slänga år av sparade minnen i containern.

Krampaktiga försök att hålla fast livet. Det funkar inte så.

Nähä. Hittade mina tonårslådor, alla collage. Ska lägga upp ett album här när datorNiklas kickstartat igen efter påsk och fixat Macen.

Skulle jag göra om allt?

Hade en magisk dröm, drömde mig tillbaka till London för 20 år sedan, mötte en annan honom. Det liv jag skulle ha valt. Drömmen sa att det var så.

Dansade till Pink så bokhyllan svajade. Höll mig själv till svars för vartenda ögonblick av mitt liv. Repade för dansshowen mitt i allt också.

Insikt upphöjd till fem att jag vill inte vet om jag gör rätt som flyttar.

Förblindad av kickarna som håller på att ta sig ur blodet.
Det stavas adrenalin, men ändå. Har gått högt på det ett par veckor.

Förlust. Eller seger?

Barnförbjudet

Jag måste backa lite.

JAG MENAR INTE ATT DET ÄR OK ATT FLIRTA MED ÄLDRE NÄR MAN ÄR UNG OCH ATT ALLA NU SKA BÖRJA GÖRA DET BARA FÖR ATT JAG GJORDE DET, IBLAND.

För helst vill jag skriva att jag inte var så utstuderad att jag flirtade medvetet.

Men det kanske jag gjorde. Minns iaf gympavikarien när jag gick i sexan, han var snygg. Skäms fortfarande när jag tänker på att han så klart fattade att jag var en skitunge, långt före jag kom på sanningen.

Och sen i London dit jag flyttade när jag var 16. Alla i England flirtar hela tiden, på ett ganska lättsamt vis. Det är inte ens sexigt! Folk blir mest glada av det.
Sexuella anspelningar som är vidriga kallar jag inte för flirta.

Men i ungdomsboken jag skrev om igår, Repetitonen av Eleanor Catton, är problemet att man inte riktigt vet om en 13-årig elev på en flickskola haft sex med läraren Mr Saladin.

Så medan de vuxna, lärare, föräldrar är skräckslagna är de andra tjejerna på skolan avundsjuka. Sant, iaf i boken. Hon, Victoria, har ju kanske gjort DET som de flesta andra funderar på. Poängen var att tjejerna såg sig själva som sexuella varelser, inte minderåriga.

När jag var 17 och läste Nabokovs Lolita tyckte jag att det var förnedrande att unga tjejer diskuterades som om de var viljelösa barn. Idag tänker jag lite annorlunda.

Men frågan som kom upp när vi diskuterade Repetitionen, var ungefär för vem är det mest förfärligt att en ung tjej har sex med en äldre man. Så ibland när man blir skyddad från nåt vet man inte ens att det är det man vill bli.

Känns som om jag trasslade in mig ännu värre nu... "Du mamma" sa just Tonåringen som spanade in min skärm, "blogginlägg är inte romaner. De ska vara korta."

Aha.

Ett skepp kommer lastat med framtid

Gillar siffror, kan bli lite hög på dem. Inte för att de nånsin går ihop eller betyder något. En gång höll jag på så här:

"Det är 7 månader sedan jag träffade honom, en iskall vinterkväll. Han sa att jag var sanslöst begåvad. Men det var inte första gången vi sågs påstod han, vi möttes för 7 år sedan men då ville jag inte tala med honom. Jag tror att han var för kort. Sedan hördes vi i 20 dagar och så försvann han i 7 veckor och nu är det den 20/7 så visst borde han komma tillbaka idag?"

Om jag var 17 när jag tänkte så, det spelar egentligen inte så stor roll. Ingenting förändrar sig inuti. Jag är precis lika drömskt romantisk och fatalistisk som i tonåren. Och tjejerna jag skriver om tror på kärlek så mycket att de går sönder, ibland. Precis som jag.

Jag tog körkort när jag var 17. Man får det i London. Pappas bil var för fin för mig och jag tog 27 lektioner i vänstertrafik. Körde en gång på Rivieran och svor på att aldrig mer, vare sig köra högertrafik eller tala franska.

Höll bara ena löftet. Men idag, 17+27 år senare har jag tappat bort mitt körkort.

Vill inte ens börja leta, med risk för att jag inte hittar det och måste göra något åt det. För jag har ju kvar mitt engelska, det har min adress på 16, Eaton Place London SW1 tryckt på, inget foto och gäller till 2032.

Undrar om det är meningen att jag ska flytta tillbaka dit?

Nämnde jag att det är nästan 17 år sedan jag gifte mig?