Axplock ur mina kärleksbrev

Bloggar på Ungdomar.se, undrar ibland varför.
Tjuvlyssnar jag inte bara, är äckligt överårig och smyger omkring?
Fast det gör jag inte. Kollar bara nåns profil om de har varit inne hos mig.
Ser det som en lätt knackning på min dörr i mörk sommarnatt.
Är alltid Lina 45. Eller, eh, så småningom mer än så. Men aldrig mindre, aldrig någon annan.

De, de är fjärilar och aviatörer och Astrid Lindgrenfigurer och små X.
Flicka som är pojke, man på väg till kvinna. FTM. Ålder, ingen vet om den är sann.

Men jag får brev. Inte tokmånga, inte jämt - jätteofta tror jag att nån har dött när de försvinner.
Kidsen på UM är ibland väldigt ledsna.
Men inte när de försvinner har jag lärt mig. Då flyger de lyckligt över ängarna.
Kommer tillbaka till mig vid kraschlandning, och ibland för att bara säga hej.
Skjuta från höften, skänka mig snälla ord.
Titta!

jag fastnar för dig, du är liksom så spännande, inte som andra vuxna jag känner till. du är poetisk och har ett annat sinne av nåt slag, verkar det som. jag känner ju inte dig men jag får den känslan, får en känsla av att du är lite som "oss".. ett annat slag, som kan fundera och fundera och fundera och tänka vidare och ännu mer...

Åh Lina, jag älskar hur du skriver. Och jag älskar att läsa det.

Hej!

Har inte undgått att du bloggar på den här sidan nästan var och varannan dag. Till en början störde jag mig på det. .... Jag stör mig på hur rak du är, ärlig. Hur du obekymrat och ogenerat tar upp ämnen och delar med dig av dina tankar.

Sen kom jag på en sak. Du påminner om min mamma. Som jag påminner om. Så egentligen var det mig själv som jag störde mig på. Att jag inte lever ut allt så som jag skulle kunna. Och vill. Försökte komma på vad det är som hindrar mig. Vart rädslan kommer ifrån. Inifrån.

Läste en av dina böcker. Den var ganska bra. Tror jag ska läsa någon till. Det var så skönt med lite omväxling mot vad jag brukar läsa.

Hur som helst. Det jag vill ha fram med det här meddelandet är att jag bestämt mig för att gilla dig lite mer, och störa mig lite mindre. För du är ganska bra. Och modig. Och får mig att le. Vilket jag är tacksam för. Tror Sverige behöver fler som du.

Tack för ordet.

Jag läste din bok igår, kär i kärleken. Satt ute i solen och fortsatte sedan i sängen. Satt och tänkte på hur jag gillar ditt sätt att skriva. Du skriver så detaljrikt men ändå så mystiskt. Det är som om att man behöver finnas lite i ditt, eller ja Timmys huvud för att förstå allt, och det gör man, för detaljerna förklarar hur hon tänker. Men inte för mycket.
Längtar tills din nästa bok!


 Jag bara satt där på bryggan medan alla andra trodde att du hade försvunnit, rökte mina cigaretter och hade det bra. Tänkte inte på hur tiden gick iväg och att alla andra blev oroliga.

Så kommer det en del sånt här också, men jaja.  

Vill du knulla?

Intervju med Cirkelnförfattaren Mats Strandberg

Filmen



















Vad handlar Cirkeln om?
- Om sex väldigt olika gymnasietjejer som får veta att de är häxor, utvalda för att stoppa apokalypsen.

Har du haft någon egen supernaturalupplevelse?
- Nej, bara i tv-soffan. Där kan jag inte få nog.

Tror du på övernaturliga ting?
- Jag tror att det finns en större mening med tillvaron. Jag tror att de döda kan besöka oss och vägleda oss. Jag tror att vissa har förmågan att känna på sig saker i förväg. Såna saker.
- Det är ett så konstigt uttryck egentligen, ”övernaturligt”. Om det finns så är det ju en del av naturen. Det var det vi ville jobba med i ”Cirkeln”-böckerna, att det magiska skulle kännas som en helt naturlig del av tillvaron. Självklar, men också jobbig att handskas med och svår att hantera, precis som allt annat.

Tror du på real love?
- Haha! Ja. Absolut. Annars skulle ju livet vara helt meningslöst. Men jag tror inte att kärleken till varje pris måste vara livslång, även om jag hoppas att jag och min kille kommer att vara ihop för alltid.

Är det för att du är homo som du har lättare att skriva om tjejer?
- Nja… Det finns ju massa straighta män som skriver alldeles utmärkta kvinnoporträtt. Och ingen frågar ju JK Rowling om det var svårt att skriva om Harry Potter för att han är kille.
- Nu handlar ju Cirkeln om sex stycken tjejer, och visst, många av deras problem handlar om alla roller som tjejer förväntas passa in i. Men i första hand är de människor. Och det gör mig jätteglad att killar också läser Cirkeln och känner igen sig. För varför skulle de inte kunna göra det? Att bli mobbad känns ju likadant vare sig man är tjej eller kille. Att få sitt hjärta krossat gör ont oavsett vad man har mellan benen. Jag skulle älska om vår bok kunde krossa fördomen som säger att en bok om killar kan läsas av både tjejer och killar, men en bok som handlar om tjejer automatiskt blir en ”tjejbok” som bara tjejer kan läsa. Det är ju trams.

UM vänder sig till de som är 15-24 år. Tror du att det är lättare att vara homo idag?
- Jag hoppas det! När jag var i den åldern var bögar bara ihopkopplade med aids, och det fanns knappt några kända flator och bögar. Det var få som vågade komma ut i vardagen också, så det frodades fördomar om hur bögar och flator var. Nu är det mer öppet. Jag tror också nätet har stor betydelse, att man kan få kontakt med andra den vägen.

Vem är du mest lik, till sätt och utseende, mamma eller pappa?
- Definitivt min pappa! Och farfar. Vi är kopior av varandra.

Du var mobbad i skolan. Hur gammal var du och hur löste du det?
- Det var i högstadiet. Jag tror jag var ett tacksamt offer, för det märktes hur mycket jag tog åt mig. Jag blev ledsen istället för att slå tillbaka. Tyvärr försökte jag till varje pris bli populär, och jag är verkligen inte stolt över att jag gjorde det genom att snacka skit och trycka ner de som var ännu lägre ner på stegen. Jag önskar att jag hade hållit mig till mina nördiga kompisar istället. De var ju ändå mycket roligare!

Sitter mobberiet kvar i dig, eller har du kunnat släppa?
- Vissa grejer sätter ju spår. Jag jobbar fortfarande med dem. Men tonåren är vidriga för nästan ALLA. Den där frustrationen över att känna sig vuxen men inte ha någon makt över sitt eget liv. Det är ett under att nån överlever sina tonår överhuvudtaget.

Varför har ni skrivit Cirkeln?
- Jag och Sara älskar tonårsskildringar, skräck och fantasy. Det här är boken vi själva alltid velat läsa!

Har ni nåt budskap med boken?
- De sex tjejerna i boken tvingas samarbeta för att rädda världen. De verkar väldigt olika på ytan, och alla har förutfattade meningar om varandra. Boken handlar mycket om hur de tvingas lära känna varandra bakom maskerna. Att människor inte alltid är vad de verkar vara vid första anblicken. Det handlar också om att lära känna sig själv. Att våga ifrågasätta auktoriteter. Och att vara modig, att bli en hjälte, fastän man inte bett om det. Det är ju det livet handlar om i verkligheten också. Alla måste bli superhjältar för att klara av sitt liv.

Cirkeln på FB

Sex med en annan

Talk to the hand

Vet ni hur nervöst det är när ens egen Tonåring har stängt dörren för att läsa mitt senaste manus?

Eller mitt och mitt, det som är grejen. Ni vet den jag skriver med Niklas Krog.
Min allra bästa kompis.

Så nu sitter jag utanför dörren och Tonåringen innanför och läser de där hysteriskt heta sexscenerna som jag har skrivit med en annan.
Turk & Timotej är anfått kära och vill nå in till varandra på alla sätt som går. Ja, ni vet.

Åh, undrar om jag är en dålig mamma.

Bloggen finns även på ungdomar.se
För dig som är 15-24, häng med dit!

Ett skepp kommer lastat med framtid

Gillar siffror, kan bli lite hög på dem. Inte för att de nånsin går ihop eller betyder något. En gång höll jag på så här:

"Det är 7 månader sedan jag träffade honom, en iskall vinterkväll. Han sa att jag var sanslöst begåvad. Men det var inte första gången vi sågs påstod han, vi möttes för 7 år sedan men då ville jag inte tala med honom. Jag tror att han var för kort. Sedan hördes vi i 20 dagar och så försvann han i 7 veckor och nu är det den 20/7 så visst borde han komma tillbaka idag?"

Om jag var 17 när jag tänkte så, det spelar egentligen inte så stor roll. Ingenting förändrar sig inuti. Jag är precis lika drömskt romantisk och fatalistisk som i tonåren. Och tjejerna jag skriver om tror på kärlek så mycket att de går sönder, ibland. Precis som jag.

Jag tog körkort när jag var 17. Man får det i London. Pappas bil var för fin för mig och jag tog 27 lektioner i vänstertrafik. Körde en gång på Rivieran och svor på att aldrig mer, vare sig köra högertrafik eller tala franska.

Höll bara ena löftet. Men idag, 17+27 år senare har jag tappat bort mitt körkort.

Vill inte ens börja leta, med risk för att jag inte hittar det och måste göra något åt det. För jag har ju kvar mitt engelska, det har min adress på 16, Eaton Place London SW1 tryckt på, inget foto och gäller till 2032.

Undrar om det är meningen att jag ska flytta tillbaka dit?

Nämnde jag att det är nästan 17 år sedan jag gifte mig?