A true English treat.

Jag har förlorat ett Frikort. Det låter förringande, förnedrande, försmädligt - I know. Men jag älskade honom, Truly Madly Deeply. När filmen kom med Alan Rickman som spöket som vägrade gå över till Andra Sidan betydde den världen för mig (Svengelska, I know, men I had my formation years there, vet ni ju). En guilty pleasure, en skamkudde att gömma min mörkaste hemlighet i när mamma hade dött. Den om att inte kunna släppa taget. Den om att ha kvar henne här hos mig. Den om att låta henne leva kvar i min värld.

- Han var ju ingen riktig trollkarl, sa Hillis nyss när jag tvingade att se på den här videon.
- Jo. Han var magisk.

Och i Love Actually. Så jävla galet sexig. Anytime Mr Rickman, anytime. In my dreams.

Elefanter och andra samtal

Bildtext: Här skulle det vara en bild på en elefantunge, men vi kom inte fram. Och från vad jag hört grät den räddade ungen efter sin döda mamma och då hade jag också dött av sorg. 

Sen skulle det vara en bild på en sköldpadda men han ville inte. 

Samtal mellan mig och Vinnie i receptionen:

- Snälla, kan ni beställa en taxi åt mig för jag ska åka och köpa en elefant. 

- Adoptera en elefant, Lina. Du ska adoptera en elefant under ett år. 

- Det är en elefantbebis, har jag tur är den så liten att den får plats i handväskan. 

- The elephant gets to stay at the shelter for a year, you get a picture.

Samtal mellan mig och Mohammed, Gamemaker:

- Vill du ta långa rundan i Safariparken idag, eller bara se alla djuren at the Orphanage? 

- Hur lång tid tar det? Jag måste skriva på min bok innan solen försvinner. I Sverige är det enda viktiga att man kommer hem brun. 

- Det är inte säkert att du får se alla djuren i stora parken. De kan ligga och sova. På Orphanaget har du dem rakt framför ögonen, i stora inhägnader. Där bor de övergivna och skadade djuren. 

- Då tar jag The Western Quick Fix, sa jag. 

- Africa in Thirty minutes alltså, log Mohammed. 

- Africa in Thirty Minutes. Mosquitos har ni ju redan på hotellet. 

Samtal mellan mig och Francis the Driver, när han väl hittade mig utanför Westgate mall (ja, där de sköt för två år sedan):

- Har du väntat länge på mig?

- Vad är länge för dig?

- Vad är länge här?

- Ingenting är länge här. There’s always tomorrow. 

Och lite senare:

- Are you done with your shopping now then? Until tomorrow at least. 

- Jag vill aldrig mer gå i affärer, jag vill se lejon. Jag tror att man kan krama dem. 

- Det är bäst att se så många vilda djur man kan medan man lever, svarar Francis efter en stund. När man är död hinner man inte mer. 

Sen skrattar han jättelänge. Jag med. 

- Så vad tycker du att jag ska göra här i Nairobi? frågar jag när vi lugnat oss. 

- Det vet väl inte jag. Det avgör du. Thank you very much M’am. 

Vi åker förbi all sköns business längs vägarna. Blomsterförsäljare, snickare, cykelmekaniker, palm och buskbutiker. 

- Vad gör folk när de ska stänga för dagen? Lastar de upp sakerna på en lastbil och kör hem?

- Oh My Good Miss Lina, you cant do that. You cannot take it with you. You just leave it and go home, until the next day.

- And no one steals it? In Sweden someone would destroy it. 

Francis vänder sig om.

- Really? We have police here. Some of them work at night. You cannot take things with you when you go. 

Inte ens elefantungar. 

Love in the time of death

Mamma. Om natten drömmer jag om dig. Jag når inte fram till din dörr, du försvinner i flyende taxibilar innan jag hinner ner på gatan, du svarar inte på telefon eller för den som knackar på din dörr. En gång ser jag ditt flyktiga leende i en folkstorm. Du ler mot mig. Ler och går. Och jag får frågan hur jag kommer att känna den dagen du går din väg. Jag tänker efter, noga noga, försöker fånga det obegripliga i tillräckligt stora ord. Men det behövs aldrig, för just då minns jag. Du är redan död. Men så börjar drömmarna om. Från en annan stor stad ringer och ringer jag, men inte ens mostrarna får tag i dig. De som vakade vid din sida natt som dag, och skrattade sig halvt fördärvade åt den där läkaren som inte förstod att det du verkligen borde göra den där sista veckan i livet, var att följa med dem på modemässa i Paris. Så jag skickar pappa, men det är något med porten, precis som den där gryningen när ambulansen kom. Jag ber någon kolla posten, har du öppnat den eller trängs den på din hallmatta nedan din mässingsskylt? Mina agenter bär jublande med sig all post till mig i London, mina böcker går jättejättebra, men ingen vet något om dig. Jag vaknar och snoozar, vaknar och snoozar, groggy av allergimedicin och kliet från de nya lakanen. 

Så vaknar jag och vet. Det är augusti. För 24 år sedan var du döende. För 24 år sedan var jag 24 år. För 24 år sedan var du 48 år. Och om 2 + 2 blir 4 så blir 24 + 24 = 48. Jag ska bara ta mig igenom augusti. 

Det här är ett smågrymt inlägg, förlåt. Men augusti är en smågrym månad. 

Soundtrack of our lives? Vem tänder stjärnorna med Eva Dahlgren såklart. 

Bildbevis på Ö-tänk, den oförskönade versionen.

Kära ö, du är alltid god mot mig. Hur många gånger har vi mötts, 30, 50 ggr? Kom hit med sår på själen, blodstänk på hjärtat och lite för hög puls. En kvart innan vi skulle åka hemifrån hade bara 2 av 4 koll på sina pass, och 1 av 4 lust att åka. Men de enda ärren jag åker hem med är de efter maneterna som brann i havet häromdagen. Och ett litet styng av saknad efter mina barn som jag just sålt på en jordbruksmarknad. Innan dess hann vi ändå så mkt. Gräla om allt och faktiskt precis inget, äta den äckligaste maten och den bästa, prata ut om pedagogik, politik, Donald Trump, analysera Orwells 1984, använda alla fula ord i handboken, ställa diagnoser på varandra och bada. O dricka shots på den coola bar vi hittade häromkvällen tack vara ett av våra ständiga världskrig o min inbyggda förmåga att gå vilse. Nu var det ju aldrig min mening att introducera er för alkohol, mina motståndsgärning är definitiv. Men bartendern som jobbade hårt för sin dricks måste ha förstått att vara tonårsmorsa inte är det enklaste. Så han fyllde på mitt glas fast jag sa nejnejnej och skickade mig små shots när han blandade andra drinkar. Lilla H menade att det inte var deras fel, mer att det hade med Hotred dress day att göra. Fast när bartendern leende påstod att han gjort spritfria shots till hela familjen var ni inte sena att svepa. Sen var ni de gulligaste gladaste ungar jag haft, och det är så jag ska minnas er från den här veckan. Hur vi har jobbat oss tillbaka på plats <3  Era liv är inte så enkla, de är faktisk ganska annorlunda och ni har haft ett tufft år av magiskt tänkande. 

Packar ner en massa vackra bilder och den tummade boken The Rosie Project som kom till mig likt flaskpost. Den handlar om en lite autistisk universitersprofessor som är extremt smart men inte relaterar jättebra socialt när det har med känslor att göra. Så han fattar inte alls att kvinnan han hänger med hela tiden är den han är kär i. Han får gå kurs i socialt beteende relaterat till sig själv och inse att det inte är så jävla farligt att kompromissa med människor och sanningen. Att man kanske inte alltid behöver säga precis som det är, eller att man kan säga det på olika sätt. OCH, för här är och jätteviktigt, att det inte är livsfarligt att folk berömmer honom för att de faktiskt på riktigt gillar honom för den han är.

Jag ska starta en ny blogg, Eat your heart it! - Romance in the making. Börjar fatta varför det fallit på min lott att leva upphöjt till tusen. För att någon måste berätta om hur det är. Nu åker jag hem och sätter fart på hösten. 

Det ringer på dörrklockan och plötsligt känns allt som i Hans & Greta. Kalla kårar blandat med hopp. 

- Hej mamma, vi hittade hem. En hemsk tant höll oss fånge i skogen, men vi tänkte på vad du sagt om att hålla sams och att du tänkte putta ut oss i hög hastighet på motorvägen nästa gång om vi inte lär oss att vara varandras bästa vänner och hålla ihop. Så vi tog oss hem, bra va? (Vackert brun flicka med blont hår som spunnet socker och röst len som pärlemor när hon är på rätt sida solen) 

- Har du packat våra grejer och städat, perfekt, då hinner vi med flyget. 

- Men du skulle ju dammsuga morfars bil ditt håriga a.. Du glider runt som du är Vince i Entourage men du är fan så mkt fulare. Mamma, jag gjorde ett fint bildkollage till dig när vi var borta, med förslag på din nya gaddning. Är du ok förresten (Lockig ung man med tankehöjd ovan Empire state building)

- Nån som sett mitt pass, vem fan har tagit det? Håll käften jävla idiot, du är för fan skadad, jag sa ju att det är fel på dig.

- Det är lugnt mamma, vi gillar dig. Ta inte så illa upp, vi vet att du har ADHD. Ibland stressar du upp dig i onödan men du fixar det här (Pepparkaksbrunt A-barn som glider tomhänt ut till bilen, sätter sig i framsätet och kör igång sin musik eftersom alla andra är musikaliska retards)

- Du är inte ledsen va, att vi varit borta så länge? Har du haft tråkigt utan oss? (Den där blonda flickan vars franskafröken gav henne ett B istället för ett A för att om man är så bra måste man ha fuskat sig till betyget.)

Fortsättning följer …

If you see these three travelling loonies, don't trust a word they say but cherish the love they give. 

Brev till mannen jag drack te med på SevenEleven i hörnan av Bondegatan igår vid kvart i tio om kvällen.

Du såg väldigt på mig när jag kom in, sen stod jag i kö. Det är alltid lite fix med att beställa te, väldigt få icke-tedrickare är övertygade om att jag vet mitt eget bästa. Ska inte teet dra lite lite längre, är den vanligaste frågan, till och med uppmaningen. Det står nämligen så på förpackningen. Nejnejnej, får jag intyga, ring min kompis Elli om ni är osäkra, hon har bott i England långt längre än jag och vet att det kan få vara hur blaskigt som helst. Eller se The Second Marigold Hotel och hör Dame Maggie Smiths grandiosa uppläxning av en amerikans servitör som inte fattar att påsen, om man nu envisas med en sådan, ska läggas i FÖRE vattnet. 

Anyways, när jag fått min mugg stod du kvar, borta vid locken. Du sträckte fram din hand och sa ditt namn, förlåt att jag inte minns det. Du hade vackra mörka ögon, härkomst från nån annanstans än min, du undrade över mitt namn så vi diskuterade det en stund. Lina hade du aldrig hört, men Linn. Jag berättade att mitt Lina kom ur Karolina. Aha, sa du och frågade vad jag gjorde. Författare, svarade jag. Du log ett skönt leende, som om du hade humor till hands. Sa att jag såg ut som en sån, författare. Hur då, skrattade jag och då nickade åt mitt hår. Som Selma Lagerlöf och de, svarade du. På något vis var det ett jättefin komplimang, även om Selma kanske inte är just min stilikon, för utseende. Men iaf, du undrade om man kunde försörja sig på författandet. Vissa jättebra, andra sämre blev svaret. Jag pluggar också, på SU, berättade jag. Vidtog samtal om barn och ungdomsvetenskap, specialpedagogik, psykologi, högskoleprov. Du gick på Teknis, kände dig gammal, 36 år, ville inte vara lastbilschaufför längre. Jag drack ur mitt te, och du ditt. Kaffe? 

Vi gick ut. Du höll upp ett cigarettpaket, röda Marlboro. Ville jag röka? Nä, det är bra dumt, sa jag, sluta med det. Så stod vi utanför en stund, du undrade varifrån jag skulle ta bussen. Slussen, ska du verkligen gå så långt? Ta den härifrån, föreslog du och pekade på en skylt. Nej, jag tar den där nere, sa jag och nickade svävande mot Londonviadukten. Tänkte att det var mörkt och ödsligt där nere, att jag borde tänka säkerhet. Du undrade om jag hade bråttom. Ja, hem till mina barn. Är du gift? Ja, svarade jag. Det var första gången jag ljög för dig och vårt samtal inte var sant. Jo, lite också om att jag bor i Orminge. 

Iaf sa du att jag borde bära vigselring, om jag ska gå omkring och vara så där snygg. 

Sen gick du mot din busshållplats och jag mot min. Tack för igår.

Oälskad och illa omtyckt av alla.

Ibland tänker jag vad bra det vore om man fick säga vad man tänker, fast tankarna är motstridiga och inte riktigt klara. Som igår, när min älskade kompis Elli köpte lunch till mig, för att hon har mer pengar än jag, och jag till flickan som tiggde utanför dörren, för att jag har mer än henne. Elli och resonerade, ville flickan ha leverpastej eller skinka, på mörkt eller ljust bröd. Mjölk och socker i kaffet? Visade att hon helst ville ha te, men då var det för sent att byta. Missnöje, för mig som har förmånen att ha tacksamhet som parameter i mitt liv. Medan en kvinna som såg snäll ut, men måste varit elak eftersom hon syrligt kommenterade nåt om att "hon vill väl bara ha pengar." Så åt jag, och erkänner med lättare samvete för en liten stund, tills jag kom ut och kvinnan frågade efter mer mat, och min sjal till sina barn. Min fina blommiga sjal som jag köpt för att fira våren, och för att jag inte längre bara vill klä mig i osynliga färger och mjuka tyger. Jag som har bestämt mig för att mina växelpengar i en mugg här och där är vad jag kan ge, mina pantflaskor, en croissant och en kaffe när jag handlat, ihop med framförallt mitt hej och leende som säger mer än pengarna är värda. För mig ja. Och för mig är det ett ställningstagande, en bekräftelse på att alla människors lika värde, och insikten om att vi själva har skapat de problem som är våra att lösa. För hey, nog kunde vi förutse det här va, med Schengen och allt. Varför är vi då så överraskade, är det bara vissa som ska få röra sig fritt över gränser. Bara det att mitt perspektiv är ganska så långt ifrån det du bollar med när du sitter på en våt gatstump och är oälskad och illa omtyckt av alla.

Kvinnliga 60-tals författare stred för att få berätta om sex. Nu strider vi om vem som skriver bäst, men FB censurerar.

 ... nu har Facebook stoppat våra annonser och dessutom portat vår marknadsansvarige från att göra fler marknadsförda inlägg på Facebook - permanent! 

Mix Förlag, februari 2015 vid utgivningen av antologierna Våt och Schh...

I Kardashians, vår källa till verkligheten här hemma, svimmar familjen om de ser varandra nakna men de snackar sex (med pipljud) mellan syskon som nåt som är kul. Galen amerikansk dubbelmoral, gäsp, så vana vi har blivit. Min son som går på high school i NY får inte ha tjej på rummet, men vore han bög -  såna restriktioner finns inte. Vadå, för att bögar inte finns på amerikanska internatskolor, eller? See no evil, hear no evil, typ. 

Såg Violette igår, om författarinnan Violette Leducs och Simon Beauvoirs kamp för att kvinnor ska få skriva om sex. Nu strider vi istället om att vara den som skriver bäst om sex. 

Sorry ungar, behöver ta den här striden, jo, jag har skrivit novell i båda. Aldrig kallat mig feminist men sure, bring it on! 
MIX förlag har under ett par års tid gett ut några av Sveriges hetaste erotiska noveller, skrivna av nyskapande och feministiska författare. Nu har vi samlat de bästa i antologierna Våt! och Schh …

Våt! är samlingen för dig som inte skäms för din kåthet. Tio sexnoveller som får kuken att styvna och fittan att fuktas. Alla får komma – och inte bara en gång! Oväntade, upphetsande och välskrivna noveller om trekanter, oralsex, onani i hissar och framför speglar, fetischer, franska sexklubbar. Heterosex, homosex och njutningsfullt egensex.

Får den här texten dig att rodna? Då rekommenderar vi istället Schh … – tio heta berättelser för dig som längtar. Nästan samma innehåll, diskretare förpackning.

Schh ... är samlingen för dig som vill vara ifred med din lust. Tio ångande heta erotiska berättelser om sexuell extas – och den njutningsfyllda vägen dit.