Hon är sagolikt vacker, hon klär som ingen annan i pärlor och hon längtar bort.
Big time.
Trots att hon är en rolig, fnittrig mamma som skulle ge sitt liv för sin unge.
Hon vill bara inte dö för honom.
Och hennes man är tråkig, ack så tråkig.
Men vad är det han tar fram ur byrålådan om aftonen när det är läggdags?
Sadism i en liten ask?
Något hon fasar inför.
Något hon förhandlat sig till att gå med på, som straff för en liten förälskelse han inte kan förlåta.
Trots att han är 20 år äldre, har man-klänning och skägg.
Skitsamma att han är Jude Law.
Så står han där på en frusen tågperrong.
Greve Vronsky.
Wow!
De dansar så folk inte kan låta bli att stirra och skvallra.
De är så vackra, de blir så kära, deras passion förbrukar allt syre och de kan inte vara ifrån varandra.
De har sex överallt, de kan inte sluta när de väl har börjat.
I hans armar blir hon osynlig och äntligen lycklig.
Äntligen äntligen lycklig.
Bara det att alla andra blir förfärade och arga.
Och livet omöjligt svårt.
Det mest självklara, det alla människor borde få, tycker ingen att hon har gjort sig förtjänt av.
Kärlek.
Varje gång han kysser henne vet jag hur livet slår bojor runt hennes hjärta.
Knyter, sliter och stramar åt.
Gör henne förtvivlad.
Och hennes man, han i man-klänning och skägg vill inte släppa henne.
Ge Anna hennes lycka.
Eller sin son.
Gud äger äktenskapet, mannen äger kvinnan, mannen äger barnen.
Men Anna föder ändå Vronskys barn. Det är en seger.
Fast en kvinna är ingen utan ett äktenskap. Anna är inte dummare än hon vet.
Så Anna försöker döda kärleken i sitt hjärta och kryper tillbaka till den sadistiska torrbollen som
GODHJÄRTAT MY ASS tar emot henne med öppna armar och TRÖSTAR Vronsky.
Säger storslaget att han så gärna vill hjälpa till.
Jag menar, har folk ingen självinsikt?
Vår Anna nästan dör av sorg och feber, men flyr till honom.
Min älskling, säger hon.
Så blek du är, säger han. Kom så åker vi till solen.
Resan går bra men komma hem är ju aldrig roligt.
Vronsky försöker rädda Anna, han älskar ju henne så, men allt han kan göra är att se hur hon faller.
Faller och faller och faller.
För, som någon viskar på teatern där ingen talar med Anna, hon bröt inte bara lagen, hon bröt mot reglerna.
Hon är en slampa. Hur hon nu blev det.
Iaf blir hon paranoid, tar morfin, far ut i demoner.
Är fortfarande vackrast i stan.
Men vad hjälper det?
Det sliter Vronskys hjärta itu hur hon låter sig stenas och stenar sig själv.
Han vill ha henne men hon gör sig omöjlig och för historiens skull förlåter vi honom det där snedsteget.
Prinsessan med blonda korkskruvar.
I den här historien är det ju hans roll.
De grälar ändå. Jämt.
Det går åt helvete.
Hon tar livet av sig.
Och träbocksmannen tar förnöjsamt hand om barnen, barnen som älskade Anna så.
Vronsky? Who knows.
Han har ju äran i behåll.
Det var ju inte han som gjorde fel.
Det var ju hon som var gift.
Tur att tiderna har förändrat sig lite iaf.
Och faktiskt älskade han henne in i döden.
Ibland måste man välja sin egen överlevnad före någon annans fall.
Fy fan vilken bra film. Sorglig, vacker, tragisk, underbar, sanslöst vacker. Åh.
Sedan jag var 17 år har den varit tidernas bästa bok. Anna Karenina.
Stackars stackars Anna Karenina.
.JPG)
.JPG)