The ugly truth

Så här, vi bor på hotell.
Leker jul. Är jättebra på det:)

Människor är fina, vi glider runt, får massor.
Tack. Tack. Tack.
Sova ute måste vara vidrigt när snön kryper in i nacken. Julen lär varken göra till eller från.

Vi, vi har ätit för mycket.
Jag är bortskämd, men barnen tindrar igen.
Plötsligt fattar jag inte vad som har varit så jobbigt.

Varmt bad, mjuk frotté, filmer att klicka fram.
Då knackade det på dörren.

Tom hotellkorridor, bara mina ungar som drog runt i kallingar och körde springtävling jul'12.
Men där stod en störig tjej som svor så det tog fyr.

- Res och dansa under fullmånen, sluta gnäll, köp nya klänningar och fixa håret, sa hon och pekade på mig.
- Låtsas att det är sol, var för fan lite lättsam.
Och just det, det där med kängor. Så fort du överger klackarna för kängor är du illa ute.
Och så ska jag säga en allvarlig sak.

Jag sänkte huvudet men det såg hon.
- Sträck på dig för helvete. Man får bli låg av det du gått igenom men till slut räcker det.
För alla och dig själv.
Payback time. Ge tillbaka av glädjen. Var den där som lyfter en bit av himlen åt andra.

Ungefär där stack ett litet pyjamastroll ut huvudet och undrade vem jag pratade med.
Med den jag vill, svarade jag. Jag är ändå kvar. Gå in nu.

- Duktig kicka, sa hon och gapskrattade.
Så blev hon jätteallvarlig, med en djävul i ögonvrån.
-  För handen på hjärtat hur jävla självständig du än försöker verka, för att inte skrämma skiten ur dig själv eller andra. Men du gick till ljuset. Du valde. Som i Nangijala.

Så lutade hon sig så där nära som bara människor som har fattat nåt om livet vågar göra.
Och med stora bokstäver ljudade hon, som om jag var dum i huvudet:
- Bara fucking kärleken är viktig, den som gör gott och har magiska krafter. Gjorde den dig inte osynlig när du behövde bli förtrollad? Va, va, va?

Jo. Dum i huvudet. Som i när man blåser allt.

Visst visst, svarade jag och gömde läsglasögonen i morgonrocksfickan, men på riktigt?
- Hitta dig själv igen. Fast den snälla, inte den mesiga.
Älska barnen men var vuxen. 
Säg ifrån till de som äter dig men ät inte de som talar till dig.
Väl väg, välj väl, välj vänligt, vänd utåt.
Våga tro för nåt annat har du fan varken råd eller tid till. 

Men hur? frågade jag och trampade av mig tofflorna.
- Åk skidor varje dag, två gånger om du måste. Jobba bort ångesten. Sluta tjata och se hur förbannat bra du har det. Dela med dig. Fixa frillan.

Ja men det har du ju redan sagt.
- Oj, sa hon och fnittrade. I alla fall. Har du beställt tid?

På torsdag, svarade jag. Ska klippa så det blir längre.
Hon nickade, och drog sig själv lite i håret.
- Men ärligt, sa hon. Fatta vad som är viktigt. Vilka som är det.
Tricket är att inte ta skit och ge gott.

Så avslutade hon med att sjunga en trudelutt som jag just hört på julaftonsradion för första gången. Whitney?
Take your defeat but dont be defeated, nynnande hon och trippade i väg.

Nåt annat? ropade jag efter henne för det blev så ensamt utan.
- Använd den där 3 in 1-salvan, du vet vilken. Kärlek, omtanke och en enorm massa framtidshopp i ett. Större magi har du aldrig fått.

Och där stod jag kvar, som killen i Love Actually och sa nog nu.
Jo, jag vet, men det är en annan film. Ikväll har jag skrattat mig igenom The ugly truth.
Skämts. Jo, det är sant. Men imorgon är en annan dag.
Förlåt. 
Gott nytt år.

PS. Nu ska jag se den igen.