Idag för 20 år sen dog min mamma

Mamma och jag. Det var hos henne jag ville vara.
















4.53 vaknade jag till min mosters röst i telefonen. "Hon har somnat nu."

Mamma fick cancer när jag var 20. En sällsynt form som likt ett spindelnät växte in i hennes huvud.

Jag försöker fortfarande förtränga allt jag minns.
Hänger kvar vid hur modig mamma var när de opererade hennes ansikte så det blev alldeles snett.
Mamma fortsatte gå på krogen ändå.
- "Fnitter, förlåt men du får mig att må illa" sa en kärring som aldrig lyckats lura i mamma
att hon var vän.

Vi hade det bra ändå, det hade vi. Sensommar bland ekarna på landet och den jättelika kräftmånen. 282 personen kom på mammas begravning.
Hennes ögon glittrade och män blev kära i henne.

Mamma. Så jävla nervös idag, som om hon ska dö igen.

Sorgligt fint

Pappa


Pappa ringde idag, ville inget mer än att sjunga för mig. Hittade nyss ett brev till min mamma från min pappa.

Jag var 23 och hoppade av filmskolan i London för att ta hand om mamma, tränade 3 timmar om dan för att fördriva onda andar, mamma var döende i en cancer som urholkade hennes skallben, hennes älskade lämnade henne en morgon för att längtan ändå inte nådde hela vägen fram och hon var skräckslagen för att vara pank. Men pappa hade långt mer pengar än han behövde och ett blödande hjärta för sina första barns fru och skrev just det där brevet som jag hittade när jag rensade garaget efter flytten. Eller brev och brev, det var ett fax, ett sånt som bleknar med tid och ni förmodligen inte ens fattar varför de fanns. Ok, vi hade inte mejl, inte mess, inte skype, inget av det andra men färgTV.

Så pappa skrev att han älskade mamma för att vi alla var familj på något märkligt vis och oroa dig inte för stålarna för jag tar hand om dig och resten.

Och det gjorde han ända tills hon dog. Så jävla inihelvete skitfint.