Små rosa moln och oiii-känsla!!!!

Lance Armstrong, idol

Jag har en dröm.
En tvättäkta dröm som studsar runt på små rosa moln.
Den skiljer sig från mina mål.
Mål är realistiska, möjliga om man bara jobbar stenhårt och verkligen vill.

Jag gick på London Internation Film School i London mest slutade efter 4 terminer när min mamma blev sjuk.

Har aldrig jobbat mig tillbaka, aldrig pitchat filmidéer, aldrig tagit de striderna.
Svurit sjuhelvetes massa gånger framför filmer och teveserier med urdålig dialog som jag hade kunnat skriva såååå mycket bättre.
Drömt om att bli upptäckt. För att nån ser att jag kan.

Så hände det. Jag gick längs en glittrig vinterväg och hade snorbråttom till kiropraktorn.
Ryggen är helt slut och jag borde aldrig gå på annat än sjukgymnastik.
Men ändå, endorfiner översvämmade hjärnan och jag betade av mina samtal.

Och så kom den, frågan:
"Jag har läst en artikel av dig, skulle du vara intresserad av att skriva filmmanus?"
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Jag vet, vägen är lång, väldigt lång och kanske är bara ett kanske men hoppet, åh, om ni faller och förlorar hoppet, kämpa allt vad ni kan för att komma tillbaka.

PS. Jag gick för långt och kom såklart försent till kiropraktorn men å andra sidan dubblar han som min terapeut och karriärscoach så det gjorde inget.

Sorgligt fint

Pappa


Pappa ringde idag, ville inget mer än att sjunga för mig. Hittade nyss ett brev till min mamma från min pappa.

Jag var 23 och hoppade av filmskolan i London för att ta hand om mamma, tränade 3 timmar om dan för att fördriva onda andar, mamma var döende i en cancer som urholkade hennes skallben, hennes älskade lämnade henne en morgon för att längtan ändå inte nådde hela vägen fram och hon var skräckslagen för att vara pank. Men pappa hade långt mer pengar än han behövde och ett blödande hjärta för sina första barns fru och skrev just det där brevet som jag hittade när jag rensade garaget efter flytten. Eller brev och brev, det var ett fax, ett sånt som bleknar med tid och ni förmodligen inte ens fattar varför de fanns. Ok, vi hade inte mejl, inte mess, inte skype, inget av det andra men färgTV.

Så pappa skrev att han älskade mamma för att vi alla var familj på något märkligt vis och oroa dig inte för stålarna för jag tar hand om dig och resten.

Och det gjorde han ända tills hon dog. Så jävla inihelvete skitfint.