Idag för 20 år sen dog min mamma

Mamma och jag. Det var hos henne jag ville vara.
















4.53 vaknade jag till min mosters röst i telefonen. "Hon har somnat nu."

Mamma fick cancer när jag var 20. En sällsynt form som likt ett spindelnät växte in i hennes huvud.

Jag försöker fortfarande förtränga allt jag minns.
Hänger kvar vid hur modig mamma var när de opererade hennes ansikte så det blev alldeles snett.
Mamma fortsatte gå på krogen ändå.
- "Fnitter, förlåt men du får mig att må illa" sa en kärring som aldrig lyckats lura i mamma
att hon var vän.

Vi hade det bra ändå, det hade vi. Sensommar bland ekarna på landet och den jättelika kräftmånen. 282 personen kom på mammas begravning.
Hennes ögon glittrade och män blev kära i henne.

Mamma. Så jävla nervös idag, som om hon ska dö igen.

Just because it's meant to be betyder inte att det kommer att bli.

Enda anledningen till att jag inte broderat de orden på en kudde att vila mitt
ibland lite trasiga huvud på är att jag inte har fått tag i orange frotté.

Är radiostyrd på bloggar om kraschade hjärtan. Bloddroppar och salta tårar.
Lyssnar på Animal på repeat.

Ni skriver så att det gör ont. För att ni är i det.
Olyckan, sveken eller enklare än så -
sorg så djup att ingen kan bottna, för att man vill mer än den man älskar.

Den som inget lovat bär ingen skuld men det förstår inte kroppen.
Den tror att man har dött.

Jävlar vad min hjärta går sönder när jag läser er.
Så ledsna och knivskarpt kontrollerade ord och ändå kan smärtan rista revor i feberskör hud.

Att veta att något är skrivet i stjärnorna och så blir det ändå inte av.
Människor kan ta slut för mindre.
Tror att jag måste vila nu.

Fem fingrar ska skydda dig

När jag var 15 år hade ingen jag kände dött. Ingen kunde dö, ingen skulle dö. Varför, livet var ju oändligt.

Men ändå. När jag var 19 tänkte jag att vi hade det så bra. För bra. Sen blev min mamma sjuk, så där sjuk som man dör av. Nej, jag tror inte längre att det var mina tankars fel.

Livet gör så med oss. Idag har jag varit på begravning, den åttiotusende tror jag sen mamma dog.

Och så har jag skrivit en liten bok om några små små pojkar som dog, alldeles för små. Så får livet inte göra!

Jag skriver ut mina känslor. När de kommer, dyker upp som djävulständer som sliter vett i stycken, orkanvindar som river itu allt som var tryggt och säkert, då har jag ett trick för att överleva stormen. Jag sätter mig vid datorn, låter känslorna klättra från magen, genom hjärtat, rinna ur fingrarna ut över tangenterna.

För att det åtminstone ska vara värt. Nåt.

Sången högst upp är för de små pojkarna.