Vi bor på ett skitfint boutiquehotell vid Trafalgar Square (huset bakom bussen), but skip the details darling.
Det första jag gör i frukostmatsalen är att be om en kanna väldigt hett te.
Inte för stor så det hinner kallna.Engelsmän är bra på tekannor i perfekt storlek.
MEN, det finns ett men (och evertyhing before the
but is bullshit.
Det hänger kvar två desperata tepåsar i kannan och gör det för starkt för mig.
Kvickt fiskar jag upp dem och lägger dem på en tallrik, för tedrickare är och förblir diskriminerade, sällan vi får nånstans att göra av silar och påsar.
MEN igen (kom ni ihåg vad jag sa, ok!)
Dricker och ber om mer och det är nu det händer. Siri-rösten i iPhonen är alltså INGENTING i jämförelse.
- So, I see that you dont like your tea too strong madame, would you like only one bag this time or shall I remove it for you before I get to the table?
OMG. Någon har sett mig.
Jag kastar ett getöga på dagens The Independent (minns när den lanserades med sloganen "It is. Are you?" - men det är en annan historia.)
Tänker att det här kunde de verkligen skriva om. Någon har sett hur jag vill ha mitt te.
Ok, you coffee drinkers of the world, fnys bäst ni vill men vi är diskriminerade.
- Please, would you ever so kindly, svarar jag. Jag är författare och jag ska skriva om dig på mina bloggar för det här är nog det största som har hänt mig.
Och världen.
Servitören ler. Kanske måste jag gifta mig med honom. Oops, bröllopsdag idag men Kongomannen kommer nog att förstå. After all, efter 16 år undrar han fortfarande om jag vill ha mitt kvällste i stor kopp.
Jag menar, STOR KOPP??????
- That's what I'm here for madame, svarar servitören och ler ännu bredare.
