Brev till mannen jag drack te med på SevenEleven i hörnan av Bondegatan igår vid kvart i tio om kvällen.

Du såg väldigt på mig när jag kom in, sen stod jag i kö. Det är alltid lite fix med att beställa te, väldigt få icke-tedrickare är övertygade om att jag vet mitt eget bästa. Ska inte teet dra lite lite längre, är den vanligaste frågan, till och med uppmaningen. Det står nämligen så på förpackningen. Nejnejnej, får jag intyga, ring min kompis Elli om ni är osäkra, hon har bott i England långt längre än jag och vet att det kan få vara hur blaskigt som helst. Eller se The Second Marigold Hotel och hör Dame Maggie Smiths grandiosa uppläxning av en amerikans servitör som inte fattar att påsen, om man nu envisas med en sådan, ska läggas i FÖRE vattnet. 

Anyways, när jag fått min mugg stod du kvar, borta vid locken. Du sträckte fram din hand och sa ditt namn, förlåt att jag inte minns det. Du hade vackra mörka ögon, härkomst från nån annanstans än min, du undrade över mitt namn så vi diskuterade det en stund. Lina hade du aldrig hört, men Linn. Jag berättade att mitt Lina kom ur Karolina. Aha, sa du och frågade vad jag gjorde. Författare, svarade jag. Du log ett skönt leende, som om du hade humor till hands. Sa att jag såg ut som en sån, författare. Hur då, skrattade jag och då nickade åt mitt hår. Som Selma Lagerlöf och de, svarade du. På något vis var det ett jättefin komplimang, även om Selma kanske inte är just min stilikon, för utseende. Men iaf, du undrade om man kunde försörja sig på författandet. Vissa jättebra, andra sämre blev svaret. Jag pluggar också, på SU, berättade jag. Vidtog samtal om barn och ungdomsvetenskap, specialpedagogik, psykologi, högskoleprov. Du gick på Teknis, kände dig gammal, 36 år, ville inte vara lastbilschaufför längre. Jag drack ur mitt te, och du ditt. Kaffe? 

Vi gick ut. Du höll upp ett cigarettpaket, röda Marlboro. Ville jag röka? Nä, det är bra dumt, sa jag, sluta med det. Så stod vi utanför en stund, du undrade varifrån jag skulle ta bussen. Slussen, ska du verkligen gå så långt? Ta den härifrån, föreslog du och pekade på en skylt. Nej, jag tar den där nere, sa jag och nickade svävande mot Londonviadukten. Tänkte att det var mörkt och ödsligt där nere, att jag borde tänka säkerhet. Du undrade om jag hade bråttom. Ja, hem till mina barn. Är du gift? Ja, svarade jag. Det var första gången jag ljög för dig och vårt samtal inte var sant. Jo, lite också om att jag bor i Orminge. 

Iaf sa du att jag borde bära vigselring, om jag ska gå omkring och vara så där snygg. 

Sen gick du mot din busshållplats och jag mot min. Tack för igår.

Oälskad och illa omtyckt av alla.

Ibland tänker jag vad bra det vore om man fick säga vad man tänker, fast tankarna är motstridiga och inte riktigt klara. Som igår, när min älskade kompis Elli köpte lunch till mig, för att hon har mer pengar än jag, och jag till flickan som tiggde utanför dörren, för att jag har mer än henne. Elli och resonerade, ville flickan ha leverpastej eller skinka, på mörkt eller ljust bröd. Mjölk och socker i kaffet? Visade att hon helst ville ha te, men då var det för sent att byta. Missnöje, för mig som har förmånen att ha tacksamhet som parameter i mitt liv. Medan en kvinna som såg snäll ut, men måste varit elak eftersom hon syrligt kommenterade nåt om att "hon vill väl bara ha pengar." Så åt jag, och erkänner med lättare samvete för en liten stund, tills jag kom ut och kvinnan frågade efter mer mat, och min sjal till sina barn. Min fina blommiga sjal som jag köpt för att fira våren, och för att jag inte längre bara vill klä mig i osynliga färger och mjuka tyger. Jag som har bestämt mig för att mina växelpengar i en mugg här och där är vad jag kan ge, mina pantflaskor, en croissant och en kaffe när jag handlat, ihop med framförallt mitt hej och leende som säger mer än pengarna är värda. För mig ja. Och för mig är det ett ställningstagande, en bekräftelse på att alla människors lika värde, och insikten om att vi själva har skapat de problem som är våra att lösa. För hey, nog kunde vi förutse det här va, med Schengen och allt. Varför är vi då så överraskade, är det bara vissa som ska få röra sig fritt över gränser. Bara det att mitt perspektiv är ganska så långt ifrån det du bollar med när du sitter på en våt gatstump och är oälskad och illa omtyckt av alla.