Om det!

Jag är i Västerås. Det är finfult här. Blåsigt. Nån har gått ifrån sina fotbollsskor.

Jag ska skriva det svåraste kapitlet i Turk & Timotej. Har vetat det hela veckan. Inte velat, det kostar på. Men Niklas säger att jag kan. Vi skriver ju ihop, antar att han vet.
Både vill och vill inte minnas hur det var att vara skitkär och 17 år. Det handlar ju om det.

Staden är full av handbollskids, på disco med Sean Banan. Jag vill vara 20, men jag är ensam på ett hotellrum. En liten kille testar sin trehjuling på gården utanför, nä, nu har han gått över till bandy. Vill inte äta, ska duscha, trassla lite. Skriva. Det är ju mitt jobb.

Ibland är det skönt att ha ett jobb att gömma sig bakom. Det ligger en bio på andra sidan gatan. Undrar vad de visar.

Lista

Var på Vintage på Livrustkammaren igår.
(Vintage är mode äldre än 25 år, precis som jag men jag kände igen sånt som mamma hade.)

Inga bilder ännu, kamerasladden har gömt sig som en orm bland heta fjolårslöv. Men Simona fotade mig, kika in hos henne. Aprilstormen ven i mina ögon, rörde till lite grann.

Rensar skrivbordet, lyssnar på Stil i P1, trasslar lite. Vårregn, doften tar sig in.

Hittade en inköpslista:

Vatten
Förväntan
Kyckling
Bacon
Formbröd
Klädnypor
Brustet hjärta
Tapenade
Slickepott
Vårtplåster
Florsocker
Salta tårar
Bergott
- stod det på den.

Min trädgård har börjat tränga sig fram, den som jag älskar och lämnar. Stökig och bråkig så inihelvete, mest i juli när jag är allergisk mot gräs och vill flytta till Island. Men jag planterade tusen lökar i höstas, och mitt i byggröran sken solen på små krokusar.

Warzone

Är klädd i vintage, mormors dräktjacka med svarta knappar fina som godis. Ska på Livrustkammaren, modeutställning över ett svunnet 1900-tal. Försöker fatta att jag inte bara är född förra århundrandet, även förra årtusendet.

Bloggen flyttar, så fort jag fått ihop en presentation, och en lista på vad jag gillar och inte.

Inte: Ingenting idag
Gillar: Att det är bättre nu och Oskar Linnros 25

Har fått läxa från Ungdomar.se, för en bra bloggy. Så nu tränar jag på att skriva kort.

Idag har jag talat med Maria, med Åsa, varit relationsexpert, mejlat med Niklas, lekt på uuämm, cyklat, postat ett paket, kommit på att den här bloggen kan vara som en skyttegrav, inte laddat upp bilderna från Henrik Fexeus release (LINA på bild), packat EN låda, hittat mitt betyg från 9:an och kommit på att jag ljugit för Tonåringen.

Förlåt, jag hade inte bara 4 i matte, jag hade det i gympa också.

Ångra sig!

Hjärtat i Linas bokhylla


Packar ner mina böcker. Äger en miljard. Alla är inte lästa men alla är handplockade.

I min bokhylla står böcker om psykologi, relationer, sammanbrott. Mamma Mu och konst. De om bergsklättring har jag inte hunnit läsa.

Och ändå, ska jag gå på en bokrelease idag igen. Släpa hem en till goodiebag fylld med saker som jag inte behöver men gärna vill ha. Men mest, få veta allt om Henriks nya bok.

Henrik är Henrik Fexeus. Henrik är tankeläsare och har ett gosedjur som heter Göran.
Henrik vet saker om hjärnan.

Lina har inga gosedjur och kan bara saker om känslor. Lina vill bli distraherad och läsa saker om hjärnan.

Lina vill läsa Henriks bok om att få mentala superkrafter, Lina VILL FÅ mentala superkrafter, komma ut ur huset, tanka friska tankar, skratta med min kompis som har röda stövlar. Har därför brutit ner mitt motstånd till att ta in en ny bok i huset, tagit tillbaka mitt nejtack och sagt ja.

En bra grej med livet är att man får ändra sig.

Eller?

Flatline

När du dör.


Nu vet jag vad det är för mening.

När jag var 16 och hjärtat brast var det som att dö. Det är det fortfarande. Ända skillnaden är att jag kan leta PUK-koder och slåss om plattången samtidigt.

Lina vid köksbänken = flatline. Undvek att se dottern i ögonen, bara hon ser rakt in i mig.

Då, olyckan hade ingen utväg. Skena i galopp på en vild häst över någon förbjuden golfbana funkade bara sådär. Nu kan jag iaf köra bil. Enligt ödets ironi skulle jag till SÖS på arbetsprov för hjärtat just idag.

Cyklade på en motionsnyckel fast jag helst ville kräkas, låg på en brist med tårar under ögonlocken. Låtsades sova för att ingen skulle se.

Och så den dumma doktorn som sa att jag hade väldigt starka ben och suverän kondition och högt över alla kontrollvärden och vi ses vid starten till Vätternrundan.

Konstigt att han inte heller märkte att mitt hjärta hade gått sönder. Precis som då, när man kunde gå runt i världen och ingen såg.

Ok, vad är då meningen kanske ni undrar? Poängen med att bli vuxen är att man inser att allt inte blir bara för att det står skrivet i stjärnorna och det är okej det med.

Suveränt möte på Ungdomar.se, snart flyttar bloggen dit.

Jag lovar, allt går an!

Den man inte ser

Fotograf Richard Ryan

Två underbara bokbloggare, Mathilda & Johanna i Bokgläntan (säkert på Bokgläntan, men det lät så fint I själva gläntan) har läst min Kär i kärleken. De skriver massor av kloka saker så jag blir alldeles glad.

Men mest av allt sätter de fingret på mig!

Timotej i Kär i kärleken är ju rätt mycket jag, även om jag varken kysste Rotborsten eller Paul (eller gjorde jag det?). Men för Mathilda och Johanna är Timmy (Timotej) en romanfigur som de inte behöver ta hänsyn till. Det är coolt.

Så Johanna och Mathilda, Mathilda och Johanna gjorde en klockren analys av mig som 16-17 år som träffade mig pang i hjärtat.

Och nu vet jag. Jag verkade stark och självsäker och självständig OCH JAG VAR DET, men jag var bara ihop med eller kär i killar som kunde trycka ner mig. Redan på förhand valde jag bort de snälla gulliga. På så vis visste jag redan innan att jag skulle få bekräftat att jag inte var så himla mycket värd. Och jag vet varför. Djupt andetag, för att min pappa var så.

Jaha, så här tusen år senare sitter jag här och skulle vilja få göra om allt igen. Samma jag, samma liv men några till skulle jag ha bett dra åt helvete.

Hoppas att ni inte känner igen er. Hoppas att ni inte tar skit. Skärp er!

PS. Snart flyttar den här bloggen till ungdomar.se

Flyttfågel

Bye bye vardagsrum

Det ryms en massa känslor mellan raderna i den här berättelsen, men de tror jag inte att jag behöver skriva ut.
Låt

Vill du flytta till London? frågade min Plastpappa när jag var 16.

Hade gått ut 9an, var kär, det var sommar - varför skulle jag vilja nåt så dumt? Men egentligen var det bara att slippa ta ställning jag ville. Livet flöt ju. Vi hade bott i samma hus i 4 år, efter de 4, 5, 6, 7, 8 olika adresserna innan. Skilsmässobarn tycker ofta att sånt är lite jobbigt att räkna.

Men iaf, flyttade till London, egen lägenhet för Plastpappan trollade bort mig när han köpte hus. Tro, hopp eller kärlek? kommer att handla om det här.

3 månader senare, Platspappan tröttnade på mig och mamma, så vi flyttade till pappa som också hade flyttat till London. 3 månader senare tröttnade pappa på mamma och mig, så vi gav oss av till en ny våning i London. 3 månader senare hade jag tröttnat på mamma, hade ju faktiskt flyttat hemifrån en gång redan, och hittade en internatskola i Oxford. Men mamma flyttade tillbaka till Sverige och jag fick eget hus i London.

Jag vet, det är galet, men sant.

Bodde där några år, sen flyttade jag till mammas våning på Östermalm som hon hade dött ifrån. Sen till en alldeles egen och så gifte jag mig och skaffade jättelika lejonhundar och styrde ut på Värmdö. Såg mig om i det kylslagna lilla huset och sa att, aldrig att jag stannar här i mer än 2-3 år sa jag 1996.

Idag, nu, 15 år senare, alldeles strax ska jag åka till fastighetsmäklaren. Skriva på alla papper, sälja huset. Flytta.

Har inte känt någonting men nu börjar det pirra i mig. Nytt!

54 Eaton Mews West revisited. Tänk om jag hade vetat då, allt som skulle ske!