Sköna möten som aldrig går att räkna ut i förväg

Hon hade egentligen bara en fråga. Nåt hon verkligen ville veta.
Alltså, en scen bland tusen här på Bokmässan, en skolklass.
Åttor, min favoritålder. De låtsas aldrig.
Några spelade spel, några fnissade, några log.
Alla hade förberedda frågor, hade tvingats läsa vår bok - ingen mindes dem.
Mer än hon, den söta flickan med kort snagg och helt i svart längst till vänster.
- Så, är du Timmy och du Turk? frågade hon Niklas och mig där vi satt på scenen och bråkade.
- Timmy är väldigt mycket jag, svarade jag.
- Turk är extremt lik mig, svarade Niklas.
- Så det är alltså ni som är Turk & Timotej, sa hon och ritade en cirkel i luften. Det är ni som är dom.

Högsta vinsten!

Vad håller jag på med?
Betraktar Stockholm tror jag.

Det där paret som satt på bussen och skrattade åt något på mobilen.
Och den lilla bänken mellan husen vid Gärdets t-banestation där vuxna hänger.
Skitsnygga morsor som ska ut och springa, pensionärer som sparkar lite på stenar och garvar.
Blommorna som trotsar hösten.
Den ilsket vänliga damen på tåget som i hög välmening sa åt mig att akta aschlet.

Är jag en del av det här?
Ska jag snabbskriva ihop en novell till Umeås novellpristävling om att vara ny i sin gamla stad?
Skriva den på tåget till bokmässan eftersom jag berättat för tidningen Kupé om mitt tågskrivande?
Eller under själva mässan eftersom jag ändå helst vill stanna på rummet?

Japp, så var det dags igen. Flytta. Tre dar hit, några dit. Vart nu det är.
Och eftersom det är Madonna-season så går jag trallande med soundtrack i öronen.

Varsågoda!

Så kom jag hem till det här. Hjärta.

Är du en flapper?

Jag mötte en flapper på bussen.
Eller?
Mötte jag mig själv?

Så här var det:

I brorsans hus hemma i Djucket blir jag 13,14,15, 16 igen. Bodde där då, i samma hus.
Gick samma olyckspromenader, solskenspromenader, månskenspromenader.
Det enda som är annorlunda då från nu är att min häst är död och att killen som jag flirtade med i kiosken vid stationen inte finns kvar.
Inte ens kiosken.

Hemfaller ändå i samma Lina när jag är där.
Som när jag springer till bussen, barfota, för att larm och nyckelshelvetet och åhhhhh allt tar sån tid!
- Vad fin du är! sa busschauffören och stängde dörrarna bakom mig.
- Tack, neg jag fastän han säkert var yngre än jag.

Grejen är att jag inte såg det. För jag var Lina 16 år.

- Du har glömt skorna, skrattade en söt dam med allt sitt gråa hår i knut.
- Nä, sa jag och visade att de satt fastklämda under armen.
- Jag brukade springa naken till bussen, sa hon, naken under en kappa. Jag hann aldrig klä på mig hemma, och kläderna låg nerknölade i väskan.
- Klädde du på dig på toa? frågade jag.
- Mm, den längst bort på skolan, mös hon.
- Nu ska jag sminka mig, sa jag.
- Nej, strunt i det, sa hon. Du är söt ändå.
Så tog hon upp sin tidning och läste högt om Englands Prins Harry:
- Det finns visst fler än du och jag som gillar att gå ut nakna, sa hon. Tack för samtalet.

Jag läser en förbjuden bok:

En sån där vidrig bok där mamman dör.

Det är sant, de finns fortfarande.
I USA, såklart, publiceras varje år en lista av årets mest förbjudna böcker.
Såna som kan korrumpera ungdomar till att tungkyssas långt ner i halsen och
tänka syndiga, kanske till och med oetniska anti-family-tankar.

Som Hungerspelen på 3e plats, nominerade med motiveringen:

The Hunger Games trilogy, by Suzanne Collins
Reasons: anti-ethnic; anti-family; insensitivity; offensive language; occult/satanic; violence

Fast jag är nog förvirrad, sitter med slagsida i väntrummet på ett sjukhus.
Som om tiden loopat mig tillbaka, till en tid då mitt liv var en sån där vidrig bok där mamman dör.
Samma lukter, samma filtar, samma röda knappar att trycka på om det onda går för hårt åt.
Samma brådska ut i spöregnet.

Öh, va, boken jag talade om?

Just den jag läser av Sonya Sones är inte förbjuden, fast de har sex i den också.
Den är så bra att jag längtar hem.

När jag var 16,17 förändrade hon min värld.

London, jag försökte se ut som henne. Hade jeansvästen, det toviga håret, mouchen.
Fuck-off-attityden.
Och så reste jag ofta till NY och klubbade runt på ställen jag knappt minns med folk jag inte kommer ihåg.
Limelight, nattklubb i en kyrka, enda sättet att komma in var att skapa STOR SCEN när man trillade ur taxin.
Vi kom in.

Hon sjöng Borderline och jag ÄLSKADE det kluvna.
Stod hon på branten av olycklig kärlek och tänkte slänga sig ut eller insåg hon att killen hon hade gillat var dum i huvudet?

Låtar letar upp mig. Går i skogen och lyssnar på hennes från då med mina öron från nu.
Nu vet jag.
Det enda hon bad om var respekt för att få vara sig själv.

Inte så fel.
Och jag har kvar västen.

HET!

Sexuella fantasier mellan blanksvarta pärmar.
Gubben i stolen intill på flyget försökte läsa över axeln på mig.
Och jag som tvekar alldeles för sällan tänker eh, borde jag läsa det här?
Erotik för unga, om unga.
Men jo, alla borde och hey, jag skriver YA.
Jag måste ha koll. Jag får.

Himlastormande hotellrumshösthelg, helt home alone men hysterically hooked på -

HET!

- Historier om helande, hisnande - ja, sex.
Hela alltet. Suveränt skrivet. Jävligt god litteratur!

10 författare
10 noveller
10 sätt

Hett!

Sadistiskt självplågeri

Har jag berättat om hur jag hanterar misslyckanden?
Med skam, skuld, och sadistiskt självplågeri.
Självskadebeteenden som hetsätning av chips.

Det näst värsta:
- Att misslyckas.
Det allra värsta:
- Att nån annan ska få syn på min skam.

Som när jag fick en manusrefus från nåt stort och åtråvärt förlag några år innan Vildängel kom ut.
Fredag eftermiddag, alla var hemma. Inte en chans att få gnissla tänder ifred.
Så jag gömde det tjocka, fientliga kuvertet under mattan bak i bilen och hoppades att ingen skulle hitta det.
Dolde min skam.
Mitt misslyckande, och vanmakten över att det fanns nån där ute, på ett förlag, som hade insett hur dålig jag var.
Och längtade till måndag då jag skulle kunna vara ensam med min förtvivlan.

Moget? Nä.

Men nu har jag blivit bjudet på en FailCon, så genialiskt att jag gråter glädje.
Lite som AA, I'm not alone.
Så jävla bra, signerat min idol Linda Skugge.
Kolla:

Kära entreprenör,
Jag vet att du är duktig. Jag vet att du alltid varit en driven och ambitiös person med många bollar i luften. Du sover effektivt, tränar effektivt och gör fler saker på en måndag än vad en dödlig människa åstadkommer på en vecka. Du är fantastisk.

Det är därför vi ska fokusera på ett ämne som inte belyser din duktighet. Nämligen misstag. Snedsteg. Fail.

Den 17:e september lanserar tidskriften Entreprenör en helt ny inspirationsblogg: Företagsamt - av och för entreprenörer. I den får du följa en handfull entreprenörer i deras vardag. Från duktighet till kaos. Från framgång till kris. Från mingelbilder till osminkad och bakfull.

Därför vill vi bjuda in dig till en kväll där allt ska gå fel. Ta på dig en bakvänd T-shirt och omatchade strumpor. Vi ses på Teater Brunnsgatan Fyra – vi bjuder på vin och tilltugg.