- Välkommen, om du har några metallföremål i fickorna så lägg dem på bordet.
Mobiltelefon, nycklar?
Jag tömde fickorna, försökte le. Jamen, de var tre skitsöta killar i tjugofemårsåldern.
Inga leenden tillbaka. Ingen vänskaplighet bakom fiendens linjer.
För kom igen, jag hade kunnat vara vem som helst och hotet är reellt och dödligt.
Nu var jag inte där som vem som helst, utan som barnbarn till någon vars familj gav sig av från en av världens ständigt pågående judeförföljelser.
1911 flydde min morfars familj Vilnius. Under andra världskriget lämnade landets befolkning ut hela sin judiska befolkning till nazisterna.
Annars hade vi inte funnits till.
Men tro mig, jag förstår problematiken i att ta land från ett annat för att ge till de man ogillar mest.
I all ömsesidighet.
Bortsett från de skulle vi se den restaurerade Schindler's List på storskärm i Synagogan, den enda offentliga svenska visningen. Bortsett från vakterna alltså.
Aldrig har jag känt mig mer ödmjuk.
En överlevare från Förintelsen, den magnifika Livia från Transylvanien, berättade om att hon och hennes syster vid krigsslutet gjorde befrielsedagen i Europa till sin födelsedag.
Så den 15 april fyller Livia 68, fast sanningen nog snarare är 85.
Tysta såg vi filmen, om människor vars enda brott var att de var judar.
Mitt ibland dem satt jag.
För Hitler hade skickat iväg mig också.
Jag hade rakats och fått springa naken till glad marschmusik för att hålla nazisoldaterna på gott humör.
En fjärdedels jude räckte det med att vara.
Som jag.
Jo, vi såg alla eftertexterna, lät musiken klinga av.
Sedan lämnade alla Synagogan under självpåtagen tystnad.
"Ta gärna med en sittkudde, det underlättar" hade han skrivit, den coole rabbin.
Det kändes tryggt och varmt att vandra hem genom den iskalla vårnatten med kudden mot magen.
Blommor är för de som lever, stenar till de döda, eller hur är det man säger Bosse Schön du som gör en film om hur vi ska berätta för de unga som inget själva har att minnas om Förintelsen?
