Visar inlägg med etikett Arlanda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arlanda. Visa alla inlägg
onsdag 11 juli 2012
What the hell is always the right decision!
Så mycket.
Min Magica som reser från Hollywood till Las Vegas och genom en röd öken,
strösslar med sms-citat från Marilyn Monroe, Mae West och Thelma & Louise på sin väg.
Countrylåtars livsvisdom, ska de räcka ända till hösten?
"If it does not come easy then let it go. Cause if it does not come easy it does not have the natural flow."
White trash beautiful som fick mig att gråta i natten och nynna i duschen.
Sitta ikapp med MellanM på en stol och kolla klipp vi inte sett på en stund.
LMFAO. Alltid LMFAO. För att livet är en fest.
Säga ja jo såklart till pizza och bio för att få vara tillsammans.
Men alltså, Avengers. Jävlar vad jag sov.
Hann inte ens äta upp godispåsen och fick ta den till frukost.
Stångas i sidled med Tonåringen tills vi äntligen hamnar intill.
Tog ett dygn och oss till avgångshallen på Arlanda, men då sa han å andra sidan att han älskar mig.
Så for han, så där som tonåringar ska. Ut i det som han har att sköta.
För vid vatten doftar vita blommor som om sommaren aldrig kommer ta slut.
Hur kan den?
Den gav sig just nyss till mig.
Drömmen häromnatten.
Bakom mig stod en man som lutade sig så hårt mot mig för att själv stå kvar, att jag föll.
Vad de sa, MM och Mae West?
- "What the hell" is always the right decision och en mans kyss är hans signatur.
Etiketter:
Arlanda,
Avengers,
Mae West,
Marilyn Monroe,
Thelma and Louise,
White trash Beautiful
måndag 17 oktober 2011
Welcome to fucking Sweden
Passpolisen på Arlanda beter sig som en seriemördare i en skräckfilm. Både han i luckan ut och den när vi kommer hem.
- Vad är det för fel med att svara på tilltal och vänligt be om boardingpasset när man ändå sitter där?
- Varför bara den där skrämmande stumma handen och psykopatblicken?
Welcome to fucking Sweden står det i blod på väggarna på Arlanda. Varför kommer ni ens hit?
Ja, det kan man fråga sig.
För engelsmännen är enligt ny statistik de gladaste i Europa. Men även de hårdast arbetande och de som går mest på puben. Super alltså inte bara skallen i bitar framför Idol. Samband, anyone?
Om jag är arg, neeehejda. Vi kan inte vara bäst på allt i Sverige, det är landet för litet för.
Vi har en social och ekonomisk modell som appliceras utomlands, och vi är så trendkänsliga att saker är ute innan de ens har etablerat sig.
Men trevliga? Äsch.
En bild jag inte blir kvitt ifrån London är rockstjärnan på väg till Spitafields Market. Skitsnygg rock, glassiga solbrillor, dyr frisyr.
Flipflops. På dem stod han och vägde mitt i en gata.
Hög som ett hus, ryckig i kroppen som vilken knarkare som helst.
Han berörde mig. Säkert kung igår kväll, ingen när dagen drog igång efter lunch.
Vilket jävla liv. Som om jag vet hur man ska välja bättre.
Etiketter:
Arlanda,
engelsmän,
Passpolis,
Spitafields Market
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

