Det här är inte en nyårskrönika. Det är en nedläggningsbesked. Så här i sista stund har jag bestämt att lägga ner mitt skuldhotell. Inte de yttre, globala delarna - de som fortfarande handlägger övertygelsen om att det är mitt fel att det är skitkallt och bedrövligt att sitta och tigga på frusna gator, att vuxna försummar och slår ihjäl sina barn, att det blir jordbävningar för att vi förstör jorden, att människor halshuggs av de som tror att gud har med saken att göra, att det är så infernaliskt skitdumt att vi inte lyckas se helhetsperspektiv och kombinera all kunskap till tydliga samband som gör lite bättre för alla eftersom vi kommer att lyckas bättre om vi håller ihop.
Nej, det här handlar om de inre, personliga rummen på mitt skuldhotell, det som jag började bygga på för galet många år sedan. De som ibland varit helt obeboeliga och i behov av grovsanering för att jag inte kunnat hålla isär andra ockupanters sorger och bedrövelser med mina egna. Alltså, svinar man ner på hotell får man själv städa, eller betala räkningen. Nåt sånt har jag kommit fram till. Och stänger därmed.
Så vad ska jag tänka på nu? På den där allra regnigaste dagen i höstas då jag och C & M traskade runt i våra gummistövlar med våta hundar och pratade badställen. På Ms bordsduk med de ryska dockorna och A som satt där och sprudlar av liv.
Om alla timmarna och kvällarna på den stenhårda innebandyläktarbänken och MellanM i Darth Vadermask.
P Lilla Hs hjärnvilja och vinnarskalle och sammetslena kärlek.
På Starboyz soffläge och kramar på ständig väg.
På Arlandas ankomst och avgångshallar. På Gosedjuret
som kissade där inne i ett uttryck av allas vår förvirring. På min oväntade systers leende en höstsöndag i Forum och saknaden det väckte, men också tilliten. På Ps smarta sms som inte kräver en enda emoji. På M som alltid vet när jag är i sjönöd för att vi förstår att det är ursvårt att klämma in en cirkel i en fyrkant.
På utflykterna.
På mina syskon, på bebisen som kommer till S&M, för att A äntligen är hemma i sin värld. För pappas fina hus och nya jobb och glada röst. För kusinhippan. På att NewYorkMahatmaA som är den godaste av alla människor och den största byggmästaren på jorden.
På att få dela barn med dig. Att begripa hur starkt det är går nog inte riktigt att begripa förrän det är som det är.
På Dr W och hans välvilja.
På att J och jag är vänner. På att ERIC FORSS är den allra finaste människan i världen. För att L är stark och mild och rolig och snäll på samma gång, och A och F och V söta som socker och solsken. På finaste Sonja som är precis levande i mitt minne.
På C som fick hösteftermiddagen mitt emot kungens slott att glänsa och tindra och vakna till liv med sitt skratt och jävlaranamma,
på en annan C som samma förmiddag förklarade att det faktiskt inte är nåt fel på mig. På hundarna i tunnelbanan.
På mina grannar som jag ännu inte riktigt förstår mig på. För att ni roar mig.
På lärarna, som vill och tycker att det är kul. För förlaget och J&J&T och Gotlandsveckorna. Alltid Gotlandsveckorna. På Grand Agency och Lena. Jättemycket på Lena.
På Prinsessan af Silverfot, som hittade tillbaka. För Syster Ansgaris högljudda fniss i det tysta klostret. På Cs ljus i mörkret, och utställning på slott.
På min älskade handbollsfamilj som vi rest till varenda förbannad svensk småstad med, och danska också, och som lärt att ge mig karta, kompass och egentid. Som låter mig sova i mitten och hålla mig för mig själv längst ut. På att vi så fick följa våra tjejer till Göteborg, och vinna.
På J som gav mig en äkta kram igår. På A som har reflexväst ifall att och får mig att gapskratta,
på F&F och A som ger sina liv för våra barn. På mina nya pluggkompisar, på C och L och fröken S som fattar mig.
På L-familjen i NYC och dagarna ni gav oss,
på min bästa kompis K och alla vilda hästar som jag hoppas få besöka snart, snart, snart igen. På P, roliga, känsliga P med sorg i blicken men järnvilja i ryggraden som jag får gå på teater med. Finns inget roligare än att ha trist ihop med dig. På att vänta på min tur efter R på måndagskvällarnas True Detective.
Och tacksamheten. För att första P, eller om det var andra i mitt liv, har kvar sin kloka söta näsa. Till B och tryggheten i att du vet hur saker går igen. O B för att vi hittade tillbaka och att du är så glad i ditt nya liv. Till min Skåne-M och din självklara hjärna och alla dina barn och djur. Till Luxen, för att Maria fick ta hand om dig.
Till att det blommar i Skåne i november. Till Danne& Bleckan som visade KingMelo att det bara är att plocka ner himlen om man vill åt den.
Till U för hustittar och klippor och läsning och myntskrammel och kärlek och frukostbrickor och bygget. För att det är kul att lyssna till allt du kan. För att du tog hand om barnen när jag for. För gungorna och karusellen.
För alla de unga i vår närhet som tagit sig tillbaka från den plats där oron nästan slet oss itu.
För E, älskade E, för ditt hårdhudade softishjärta. För att du får hänga ihop med dina små och stora män.
För skogshuggar-B som kikar in när jag varit borta för länge och stämmer av att jag lever, för J som skriver de smartaste sakerna med största självklarhet, för andra J som nog aldrig tänkt en enda ond tanke, för C som alltid finns där med ett nytt ord på vägen.
För mina mostrar och morbror och kusiner och som är de roligaste människorna jag vet och som jag helst skulle vilja bo nära, för mina gudmödrar och extramammor B och G och P som aldrig släpper taget och ordnar kissnyckel. För det förflutna och framtiden.
För mina FB-vänner som jag aldrig träffat och er jag känner, för er som alltid finns. För alla era egna prövningar som gör er starkare smartare stiligare och ännu ännu snällare. För alla jag inte nämnt men tänker på hela tiden. M som skrev på stranden och i natten.
På våren som kom tidigt fastän det lika gärna kunnat få vara snö. Så tänker jag på mina gudbarn. O min gamla vän som klickade gilla efter tusen tysta år.
Ibland kan jag få för mig att jag känner mig lite ensam, men när jag läser igenom det här tänker jag
att det verkar ju inte riktigt klokt.
Gott nytt år älskade alla!
