Mellan nu och då?

Det börjar nu. Vaknandet i gryningen. För att jag vill.

Vakna till ljudet från stora vägen. Va???
I förra huset var det svalorna som byggde bo i skorstensstocken, alltid just i april.
So fucking what, dit åker jag aldrig mer tillbaka.
I New York har man också både utsikt och trafik.
Här, just nu ligger vattnet lite oroligt på fjärden. Ser den gott och väl och jättebra från mitt arbetsrum.

Har haft en sån dröm också, att jag sätter mig för att skriva och ser ut över hav.
Bara 1000 flyttlådor som skymmer friden och inte hittar jag teburken. Åh.

Gårdagen var den tredje av plåga men den slutade bra, vi har ett lokalt hängställe.
Höll mig här, drog inte in till stan för den där fotovernissagen.
Kvällen var så vacker, nya huset så spännande att jag spinner.
Till slut la sig egot till ro. Det sägs att det tar tre dagar att släppa taget.

Tre dagar för ett sårat ego att slicka igen såren. Sluta tänka oberäkneliga tankar.
Ett sargat ego är mest destruktivt. Egot vänder sig utåt.

Jaget, själen sitter djupare. Blir mer plågat, skadat, slår på sig själv.

Kanske hade jag tur, säger jaget till egot. Du förlorade inget.
Men saknaden då? Har jag hittat på den också?

Dagens låt